Den biter sig fast
Recension av boken Gäddbibeln av Tobias Fränstam för tidningen Småbrukaren
Fiskespöna i vårt sommarställes redskapsbod har inte använts på många år. Jag letar fram det som ser ut att vara i bäst skick, lånar en tafs från en annan lina och fäster en gammal spinnare därpå. Med spöet i den ena handen, och en plastpåse för en eventuell fångst i den andra, går jag ner till sjön. Inspirerad av Tobias Fränstams nyutgivna bok Gäddbibeln vill jag testa min fiskelycka och se om jag kan få en gädda på kroken – en liten borde jag väl kunna fånga?
Som sexåring fick Tobias Fränstam sitt första kastspö. Idag är han en av Sveriges främsta sportfiskeprofiler och utbildad fiskeribiolog. Han tillhör den skara fiskare som han själv gett namnet den hängivne, som metodiskt lär av sina ihärdigt förvärvade erfarenheter för att toppa sitt personbästa. Extremare är rivalen, ständigt på jakt efter adrenalinkickarna som tävlandet mot allt och alla ger, och filosofen, som snarare kanske ser fisket som en ursäkt att få komma ut på sjön för en stunds rofyllt tänkande.
Jag testar ett första kast, men det slutar i en uppnystad lina och ett intrasslat drag. Några försök senare förstår jag att rullen har blivit trög efter alla år i boden. En stund senare är jag tillbaka vid vattenbrynet med fem maskar och ett metspö med pinnflöte. Haspel- eller multirulle, mono-, eller flätlina? De stora bilderna på Tobias Fränstams favoritdrag uppskattar jag för det estetiska värdet. Jag tillhör filosofen; en liten fisk duger för mig, som den gång jag faktiskt metade upp en gädda, men som oturligt nog slank ner i vattnet igen.
Intressantare finner jag gäddan som en av invånarna i våra landskap – en glupsk jägare som äter allt den kommer över, även sina artfränder. Hur är livet för ett fjällklätt rovdjur där under ytan? Tydligen har de god syn, men att någon skulle få syn på min krokade mask känns otroligt. Flötet guppar stilla.
Gäddans status bland oss människor har skiftat kraftigt genom åren och från att ha ansetts som en skräpfisk när 1900-talets sportfiske började ta fart, redogör Tobias Fränstam för hur den stadigt stigit i graderna och idag är en av de mest eftertraktade fiskarna att fånga. Som matfisk har den dock svårt att återta den ställning den hade förr i historien; enligt en spaning från författaren beror det på det s.k. fiskpinnesyndromet, där benfritt går före allt.
Motstånd har gäddan dock inte bara mött på middagsbordet, utan även i vattnet. I modern tid har kampen mot spigg, skarv och säl blivit allt svårare och gäddan är inte längre lika talrik längs Östersjökusten som den tidigare var. Oreglerat fiske av torsk som ger katastrofala rubbningar i näringskedjan, EU-lagar som förhindrar jakt av en alltför kraftig sälstam och en enorm ökning av den skadegörande mellanskarven är några av de saker som Tobias Fränstam ser som uppenbara problem att åtgärda för att säkra den kustlevande gäddans livskraftighet.
Den sjölevande gäddan har andra problem, som försämrade lekmiljöer till följd av alltför reglerade vattenstånd bland sjöarna i norr. I den värmländska sjö jag sitter vid nu trivs gäddorna däremot bra och de har nog full koll på att jag befinner mig här. Det känns nästan som att de retar mig. Jag funderar på om jag inte borde ge upp plocka svamp istället, men så plötsligt syns flötet inte till mer. Med ett lätt motstånd i andra änden drar jag in linan och på kroken har en abborre fastnat. Smörstekt smakar den som bäst och när jag äter den funderar jag på om inte den hängivne, rivalen och filosofen borde få sällskap av gourméen.